En hel drös med bilder

Börjar med att beklaga mej lite. Ni ser den öppna luckan? Ni ser de tre "kontakthålen"? Ni ser det hålet längst till vänster? Där satt den nån sorts kontakt, som plötsligt lossnade och försvann IN i kameran. Där skramlade den omkring ett litet tag innan den uppenbarligen fastnade någonstans, för nu skramlar det inte längre. Men utan kontakt i det hålet kan jag inte ansluta sladden till kameran, den sladd som man använder när man överför bilder. Detta ska nu inte vara nåt jättestort problem, det är ju bara att ta ut minneskortet och sätta in det i därför avsett hål i datorn. Men, men.. just denna modell av Olympus-kamera använder ett helt eget system för minneskortet, som är av typen mikroSD. Det sitter i en liten adapter i kameran och denna adapter passar inte i nån dator, nej nej.

Tänker mej att köpa en kortläsare och efter många, många, många om och men så säger de på Clas Ohlson (för varför handla på ett dyrt ställe om man kan handla på ett billigt??) att den här mojängen ska funka. Jag tvingar dem att öppna förpackningen och prova och jo, det funkar. Och då är det "bara" att ta ut minneskortadaptern ur kameran, pillra ut det lilla mikroSD-kortet, sätta i detsamma i den här saken och sen plugga in den i lämplig USB-port på datorn. Det funkar ju. Men jag är rättså övertygad om att det fjuttlilla minneskortet inte kommer att tåla denna behandling under någon längre tid, så jag bör nog ge mej ut på jakt efter en ny kamera. Nån som har nåt bra tips? 

Jag vill ha en kompetent kompaktkamera med lång zoom och så ska den ändå vara snabb och ljusstark. Finns det nåt sånt, månntro?

Detta... jo, det är lilla pluttiga Ida, sisådär tre veckor gammal eller nåt.

Jag tror att det är hon med det röda halsbandet.

Det händer "en del" på tio år och jag skulle nog tro att det kanske tillkommit några läsare i min blogg (liksom det med all säkerhet har försvunnit minst lika många) och för dem vill jag bara berätta hur det var när Ida kom till mej.

Jag lärde känna hennes uppfödare genom att hon (uppfödaren) hade en hanhund som blev pappa till en kull valpar, som min dåvarande fodertik Blaze fick. Så småningom köpte jag en valp av henne, som tyvärr visade sig ha gravt höftledsfel (E på båda sidor, preliminärt avläst vid ca 7 månaders ålder). När jag var tvungen att låta henne somna in fick jag "istället" en halvvuxen unghane av denna uppfödare och så en dag ringer hon och säger:

- Hej! Du... jag har fått tillbaka en valp...
-Jaha, sa jag, som inte hade minsta lilla plan på att skaffa mej någon fler hund.
- Den är galen, fortsätter uppfödaren.
- Jaha, säger jag, fortfarande i hundraprocentig förvissning om att jag iallafall inte skulle ha någon hund. Allra minst en "galen" valp.

Då kommer det:
- Den skulle passa DEJ!

Hmmm. Ni har hört uttrycket "sådan husse, sådan hund". Att den här valpen var galen var ju en sak, men att just den egenskapen skulle göra att den passade mej??! Jag visste inte om jag skulle ta det som en komplimang, eller vad?

Men, ja. Ni förstår ju själva. Den "galna" valpen, som av en händelse var ungefär 7 månader, hamnade såklart här hos mej och uppfödaren hade alldeles, alldeles rätt. Hon, Ida, passade mej som hand i handske. Jag kunde inte fått en bättre kompis!

Nämnda kompis och jag tog oss en härlig, solig promenad ner till Klampen idag. Vi väntade ett par timmar efter klockslaget på detta anslag, så att alla skidåkare och eventuella funktionärer och annat löst folk säkert skulle hunnit gå hem. Och de hade de. Det var helt folktomt och alldeles underbart på "vår" lilla ö.

Bortsett från detta. Hur i hela världen funkar folk, egentligen?? Lastar in ett uttjänt laminatgolv i bilen (för det måste de ju har gjort, ingen bär med sej ett sånt här lass under armen, precis) och åker ner på Klampen för att dumpa det vid vägkanten?! Istället för att åka över på andra sidan vattnet och lämna det på återvinningscentralen i Svartvik?! Jag blir så trött.

Här står spårkälken, som gjort jättefina skidspår. Vi går fint och försiktigt i skoterspåret utan att sabba något för dem som vill åka skidor.

 Fast just här har Ida klivit ner med tassarna i spåret, det har hon. Det är hela fem plusgrader idag, fåglarna kvittrar och vi bara njuter!

Borta vid en av grillplatserna har någon samlat stenar. Både Ida och jag tror först att det är kvarglömda korvbitar eller nåt. Hon är före... och jag skyndar efter för att hindra henne att tugga i sej alltför mycket gammal äcklig mat. Men tji får vi, det är bara en stensamling. Så snopet. Speciellt för Fröken Briard, som bespetsat sig på ett skrovmål.

 Titta, titta! Där ute är det öppet vatten! Underbart.

Underbart är det också att rulla runt i snön och svalka ryggen lite, tydligen.

 Klar. Ska bara ruska snön ur pälsen.

 Har inte varit i närheten av en kam på ett tag. Borde ha varit det. Men är fin ändå.

Mattemänniskan funderar litegrann på att kanske, kanske låta klippa ner den här pälsen fram emot våren. Ida gillar faktiskt inte alls att bli kammad och hon ska inte ställas ut. Kanske skulle hon uppskatta att vara korthårig ett tag, frisyr à la riesenschnauzer? Vi kan låta det växa ut igen innan det blir kallt. Men jag har aldrig gjort det och känner ingen som har en maskin (och jag kan såklart inte klippa henne med sax). Anar att det kostar en smärre förmögenhet, kanske, att lämna in henne hos nån "hundfrissa". Så jag funderar vidare ett tag till. Än är det vinter kvar, säger mor... heter det i visan, så än får pälsen hänga med.

Kommentarer

  1. Vilken fin historia! Och underbara bilder även från idag med det osannolikt vackra vädret. Här var det minus 5 och nu ännu ett par grader kallare. Rått och grått till mitt på dagen och sen lättade det upp. På sena em sol men de sov jag och Ankan eftercatt ha varit ute 6 timmar (varav en dryg i bil).

    Vilken zoom du har på den kameran! Och så fina bilder som ni får ihop måste det bli en så likadan som möjligt, men den finns väl kanske inte längre.

    Jag tog också bilder idag, tänkte att jag då kan pyssla med något inatt om det inte går att sova. Fast den olympusen är inte alls så bra som din och har bara tre ggr zoom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är bra, Hillevi, att ni sover när ni kan. Vänd på dygnet om du måste, det ordnar upp sej igen när den tiden kommer. Det tror jag alldeles säkert.

      Jag vill ju ha ungefär en sån kamera, fast det gör inget om den är lite ljuskänsligare och lite snabbare. Du har nog helt rätt i att just den här modellen inte finns längre, men kanske finns något liknande, aningen bättre? Jag får börja se mej om litegrann.

      Var nu väldigt rädd om dej!

      Radera
  2. Såna särskilda minnen, som dina o Idas gör ju också att man växer samman desto mer.

    En korthårig briard retar säkert många, liksom en ej så fint trimmad schnauzer. Vad man ska komma ihåg då är att för hunden betyder det ju absolut ingenting. Jag klippte ner min pyreneer på somrarna och hon blev alltid som valp på nytt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror att jag kanske ska berätta om hur det var när jag hämtade Ida. En annan dag. Redan då var hon, såklart, speciell.

      Jag har börjat vänja mej vid tanken på en korthårig briard. Det har nog funnits en tid i mitt liv när jag också retade mej lite på folk med pälshundar som de inte "orkade" kamma utan klippte ner. Men jag tror att vi skulle trivas med det nu, Ida och jag. Tiderna förändras och vi med dem.

      Radera
  3. Vilken underbar berättelse , kammad, klippt eller ej spelar inte så stor roll bara de fyrbenta trivs och har det bra, jag har precis trimmat ner Ruby och för andra är hon nog ingen vacker syn med öronen på svaj och smal som en korv, men det gör inget för mig är hon vackrast i världen nån champion blir hon aldrig men det gör inget det heller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju så jag tänker... att hon ska trivas och helt enkelt slippa "allt" vad kamning och sånt heter.
      Jag har kollat upp ett hundtrim och de klipper henne gärna (såklart). Hon har bott på deras hundpensionat en gång och de kom ihåg henne... lättsam och go, tyckte de (ja, det vet hur de ska smöra med sina kunder! *LER*).

      Men inte riktigt än. Det får bli lite mer vårvärme först.

      Radera
  4. Har haft airedaleterrier. Valet av ny hund hamnade på dobermann, som vi också har haft. Pälsen, var ganska avgörande.Vintrarna här, är ju ganska snälla :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dobermann tycker jag är trevliga hundar. När jag var riktigt liten höll jag till på Vannängen, som på den tiden hade riktigt välrenommerade dobbrar. Fast på den tiden var det mera deras hästar som lockade just mej :)

      Men kanske har de lite väl lite päls för att trivas i den här nordligare delen av landet. Såklart att man kan klä på dem, men det är ju lite krångligt (men antagligen en vanesak och inte särskilt krångligt alls *S*).

      Ha det bäst!

      Radera
  5. Du bjuder på fin läsning! Fröken briad har uppnått den mogna ålderna att hon ska slippa plågas av kammen som hon inte gillar... tycker jag! Det växer ju ut igen om det inte skulle bli bra... och att få se ut som en riesenschnauzer är väl inte helt fel?? Vilken nesa att det var bara stenar på bordet!!
    Det finns många bra långzoomare... googla och kolla lite men håll koll på ljusstyrkan och snabbheten. Jag tar alltid ut kortet när jag laddar upp bilderna... det sparar batterierna!(Det håller bra fast mitt kort är lite större)Det har ju kommit många nya kameror sen jag köpte min... jag byter inte bort zoomen!
    Ha det allra bäst i solskenet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ny kamera känns så svårt, men samtidigt så kanske jag kan få någon som är lite snabbare än den jag har. Ibland blir jag lite trött på att den inte reagerar lika fort som jag tänker. Men det känns samtidigt lite jobbigt att behöva byta, för hur de än är... att lära sig nytt är inte så värst lockande, heller. (Aldrig är jag nöjd, eller??? *S*)

      Stenarna gjorde Ida väldigt besviken, kan jag tala om.

      Och jo, jag har kollat upp det där med klippning nu. Det blir nog så, snart. När kvicksilvret klivit upp litegrann till.

      Må väl! Hoppas att det går åt rätt håll med familjen.

      Radera

Skicka en kommentar