Magisk morgon

Dimma över sjön. Dimma över Mellansjön. Dimma överallt, faktiskt. Vackert. Alldeles magiskt vackert.

Grannens båt ligger som en prydnad i strandkanten.

Jag går en liten morgonpromenad och saknar verkligen ett fyrbent sällskap. Gå, ensam? Det känns så dumt.

Det är en sån där spindelmorgon. En sån där fuktig morgon när alla spindelnät syns så tydlig och man undrar hur många spindlar det egentligen finns i världen?

Det sitter små vävar precis överallt, som här... vid grannens lillstuga. Och på miljoner andra ställen också.

 Det börjar bli höst i Mellansjö.

Dimman ligger tjock, tjock över sjön.

På andra sidan udden har dimman börjat lätta litegrann när jag är på hemväg igen.

Denna lilla spindelvävstäckta tall står alldeles hemmavid.

Sen... packar vi ihop och åker hem. Tar en väldans omväg över Iggesund och Hudik och gör några uppdrag till. På en mack, där jag är och fotar lite saker som ska kontrolleras, kommer en stackars butiksägare ut och frågar om jag är en potentiell rånare(?!). De har tydligen haft ett rån där och nu är hon väldigt skeptisk mot alla som springer runt och beter sig konstigt. Jag får förklara vad jag håller på med, så blir hon lugn *S*

Väl hemma är det så fint väder och jag blir så sugen att ta mej en cykeltur, så det gör jag. När jag kommer hem tänker jag mej att rigga kameran och ta en käck bild på mej och cykeln...

Det går väl "sådär"... vid första försöket lyckas jag inte ens komma fram till cykeln innan självutlösaren bränner av bilden *S* Och nästa bild blir så överexponerad att den liknar just ingenting. Jag gör om den till svartvitt och trixar lite, så får den duga så här.

Härligt var det att cykla iallafall. Och det funkar med benet.

Kommentarer

  1. Du tog de här bilderna som jag tänkte fanns - där i dimman. Vackert!

    Jag hoppas och tror att det så småningom kan tänkas ett fyrbent sällskap igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror det också. Man kan inte gå sådär. Ensamt. Det borde verkligen skutta någon runt benen. Någon med lugg och söta ögon där under. Fast nu gråter jag lite igen...

      Radera
  2. Nu tog du andan ur mig. Så vackra bilder! Fyrbeningar är mysiga. Gråt färdigt och tänk framåt.
    Kram,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika. Jag ser framåt och gråtattackerna blir det väl kanske allt längre mellan, tycker jag nog.
      Kram.

      Radera
  3. Vilka vackra bilder Cornelia. Rena pressfotografen:-) Jättefina verkligen. Kram

    SvaraRadera
  4. Meen vilka bilder du bjuder på!! De är helt underbara!!
    Visst behöver du fyrbent sällskap på dina promenader och annars också förresten... bara tiden är mogen för det!! Det är ju inte farligt eller skämmigt att gråta av saknad vet du! Det blir bättre... så sakta.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så oändligt sakta... men det är ju bara som det är.

      En vacker morgon var det. Hösten är en fin tid.

      Kram!

      Radera

Skicka en kommentar