Tillbakablickar

På morgonen får jag nån sorts nostalgilängtan och rotar lite bakåt i bloggen på denna dag, 28 oktober. Den här bilden är fyra år gammal. Tagen i Mellansjö, där vi krattade löv under häggen. Häggen mådde fortfarande bra, numera är den sjuk och ska sågas ner. Ida mådde också bra. Nu är hon borta. Och fattas mej.

Men nu är nu och Guldet har klivit in i mitt liv. Vi provar den där vägen igen, den som jag tror ska komma fram på vägen mot Uddarna.

 Fast när man ser den här skylten, så kan man ju undra var man kommer att hamna... förstås...

 Den här lilla damen struntar i var vi är, överallt är lika kul!

 Hmmm... ska vi välja höger eller vänster? Ingen aning. Vi provar höger.

Tyvärr visade det sig vara fel för efter en stunds promenerande upphör vägen/stigen. Bara upphör att existera. Inte ens en vändplan finns det. Det tar bara slut. Häpp. Vänd om.

 Vi går tillbaka och tar den vänstra stigen istället.

Här är det lite stopp, men Tosca löser allt.

Tråkigt nog kommer vi inte fram på den här vägen heller, utan får vända igen. Men det beror lite på att jag börjar tycka att det är för långt för Tosca att gå. Vi provar en annan gång. Igen, då.

Alfred med föräldrar kommer och hälsar på. Emma har saxen med sej och jag blir snofsig i håret, har sett lite vildvuxen ut ett tag nu. Tackar! Alfred spelar på farfars dator och vi fikar lite nybakat bröd. Roliga saker har de att berätta också. Inte en endaste liten bild blir det. Vad är det för fel på mej?! Igår fick jag glada besked från Vickan. Det är mycket skoj som händer just nu, men jag får återkomma till det senare.


När Sture kommer hem från ett möte han varit på så packar vi lite mat och sånt och åker till Mellansjö. Det är precis kolsvart när vi kommer fram, så några utomhusbilder blir det inte. Men här har vi Finaste Nosen.

Och Största Gäspet *S* Härligt gap hon har!

Och så en sista bild. Fem år gammal. Jag skrev något om att det varit -17 grader här i Mellansjö sedan sist vi var här. I år har vi haft en toppenhöst och som lägst -7. Och inte en snögnutta - skönt! Slut på tillbakablickar, nu vill jag hellre se framåt.

Kommentarer

  1. Det knep till ordentligt i hjärtat där. Finaste Ida.
    Nej, glömmer gör man aldrig men jag är glad att du har dig en guldig toka nu, som vänder upp och ner på tillvaron med sina påhitt och är till glädje varenda stund. Så småningom blir också hon en klok vän. Ja, vän är hon ju förstås redan, men så vårst klok vet jag inte! En alldeles härlig valp i bästa påhittarålder och nog har du massor att se fram emot. Härligt gap, du, och vilka vita tänder som hon nogsamt borstar hela dagarna med sina pinnar.
    Nog är det skönt att snön ännu inte kommit, men tänk ändå vad roligt det kommer att bli att få se Toscas reaktion på den!@

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just så har jag också tänkt angående årets snö. Det blir Toscas första och det är åtminstone något positivt att se fram emot. Annars kunde jag lätt vara utan det vita, det vet du ju.

      Ja, det kniper. Och jag har inte för vana att rota bland gamla bilder. Har inte gjort det alls, faktiskt. Minnena finns där ändå och jag vill inte riva i såren ännu.

      Tur att det finns saker att glädja sej åt, som Tosca. Och faktiskt en hel del annat också. Jag tror jag måste skicka dej ett mail faktiskt, men det får bli en annan dag, när vi kommit hem från skogen *ler*

      Och nej. Klok är hon inte. Inte på en fläck. Men med tiden kan hon kanske bli det. Älskad är hon, precis som hon är.

      Radera

Skicka en kommentar