Ibland har man tur

Ibland har man tur. Idag hade jag planerat en prommis "baklänges på Långvägen och ner på Vägen Till Ingenstans", för jag ville se var den tar vägen, egentligen. I början på Långvägen "bakifrån" finns ett par stenskrävel-ställen och där försvinner Tosca gärna och står och äter slaktavfall, så jag tog på henne kopplet där.

Tur! För strax efteråt hör jag nåt folk som pratar. Tosca hör det också, men hon sitter alltså fast i koppel och kan inte springa dit och skrämma eventuellt hundrädda människor. Strax efteråt kommer det dock en hund som hör ihop med människan som pratat nyss. Hon hade alltså pratat med sin hund, som nu kom farande och ville kolla in vad vi var för typer.

Tur igen! Hunden är jättesnäll och vill bara vara snäll och glad med oss.

Tur en gång till. Människan är också trevlig och undrar om inte Tosca möjligen skulle kunna få leka med hennes hund? Jag har ju redan konstaterat att den är mycket snäll, lagom stor och allting, så jag säger okej, men ber henne vänligen ta av halsbandet på sin hund. Jag har fobi mot halsband på lekande hundar, men damen ifråga vill inte det, för det är ett mycket elastiskt halsband, som ska kunna ramla av om hunden fastnar nånstans. Jag är inte så förtjust men samtycker ändå.

Och oj! Så skojigt hundarna har (trots halsband, då)!

Låter bilderna tala för sej själva. Goldenflickan heter Omme och är 2½ år gammal. Mycket snäll och vettig på alla sätt och vis.

Hundarna leker en liten stund. Sen är de "klara" och går på varsitt håll. Tosca traskar iväg för att äta nåt som luktar äckligt och Omme gör något trevligare *S* Damen och jag pratar litegrann, sen kopplar jag Tosca och så går vi tillbaka till bilen igen. 

Vi kom inte alls dit jag hade tänkt, men så toppenbra att få göra goda hundmöten så här! På vägen tillbaka skulle Tosca gärna druckit lite vatten i nån pöl, men alla pölar var frusna. Fast hon gillar ju att göra sönder is och tugga på också, så hon var rätt nöjd ändå.

Jobbdygn på schemat igen. Tuff helg stundar, men sen blir det lugnt ett tag.